Topsecret

Hon drog in den kalla luften i lungorna, kände iskylan som en rysning i hela kroppen innan hon fortsatte vägen fram. Hon gick förbi hus där hon föreställde sig att bara lyckliga människor kunde bo, gick förbi lägenhetsfönstet som utstrålade olycka och ensamhet. Inga gardiner, en man som stirrade rakt ut i ingenting och såg så tom ut att hennes hjärta ville sprängas.

Hon hade sett den där blicken så många gånger förr, hos sig själv, i sin spegelbild. Som om inget spelade någon roll mera, som om livet hafe kommit ikapp och ruskat om henne, meddelat att det inte blir bättre än såhär.

Jag vet att jag kommer att ångra alla elaka ord, alla skrik, alla gånger jag gjort dig besviken, pappa.

Jag vet det redan nu, långt innan du är borta. Jag önskar att jag kände dig bättre, att jag visste vad som låg bakom
all ilska och alla elakheter.

På 25 år har jag ännu inte lärt mig hur jag ska läsa av dig, hur jag ska bete mig runt dig. På 25 år har jag sett dig gråta max fem gånger, skriken och svordomarna har jag slutat räkna för länge sen.

Man vill aldrig att den man älskar så att det gör ont i hela kroppen ska ha älskat någon annan innan. Och det spelar ingen roll om hon hade en annan hårfärg, om hon var finare än då, om hon var bättre omtyckt av hans vänner för man blir aldrig som henne. Man vet aldrig och kanske vill man inte heller veta. Ändå undrar man. Om han skulle välja dig eller henne om han fick den möjligheten, om han viskade samma saker till henne som han gör till dig. Om han fortfarande saknar henne ibland.

Och man gör allt man kan för att städa bort henne från lägenheten men framför allt- tankarna. Försöker att inte jämföra, låter bli att se på bilder av henne och undra om han älskade henne mer. Om hon gjorde honom lyckligare, även om han aldrig skulle erkänna det för dig.

Man kan inte förmå att tänka på att den man älskar har älskar med någon annan. Och ändå gör man det, likförbannat.